Naturen har alltid varit min vän och räddare i nöden.
Så även i detta fall med tinnituset, även om den inte riktigt nådde fram till mig till en början.
Jag bor nära skogen och trots att tinnituset ägde all min uppmärksamhet fortsatte jag att ta promenader så gott som varje dag.
Vid ett tillfälle, en vårmorgon när min man och jag var ute och gick, kom vi fram till ett kalhygge i skogen. Himlen öppnade sig klarblå ovanför oss och solens strålar fick både frost och daggdroppar att glittra. Det var så vackert att det tog andan ur oss och vi blev stående och bara njöt av synen.
Då plötsligt började vårfåglar sjunga.
Från olika håll sjöng de. Endel i drillande duetter, andra i ensam majestät. Vissa hördes från håll, andra alldeles nära intill. Tillsammans gav de oss en hisnande konsert.
Det dröjde en stund innan jag tog till mig att jag knappt hörde tinnituset. Jag insåg att orsaken till det var att min hjärna hade haft fullt upp med att rikta uppmärksamheten mot fågelsången från olika håll omkring mig istället för mot tinnitus.
När jag blev medveten om det och mitt fokus åter vändes till tinnituset, hörde jag det igen.
Det blev en viktig insikt.
Uppmärksamheten går att styra.
När vi fastnar i rädsla och oro blir tinnitus ofta centrum för allt. Men när hjärnan engageras i något tryggt, vackert levande och meningsfullt kan fokus förflyttas.
Det handlar inte om att förneka tinnitus.
Det handlar om att hjälpa hjärnan att förstå att det utöver det, finns så mycket annat som den kan fokusera på.
För mig blev naturen ett sätt att träna på det.
