Det finns ytterligare en sorts stress som vi sällan nämner men näst intill varje dag tynger oss med.
Det är den där lågmälda vardagsstressen, innehållande alla saker vi skjuter upp.
Samtalen vi undviker.
Papperen som ligger kvar.
Allt det vi borde ta tag i, men som vi av olika anledningar inte gör.
Jag började kalla dem för vardagselefanter.
För de tog sin stadiga plats i mitt liv.
Och även om vissa av dem verkade nog så små, skapade de en inre belastning. En gnagande stress som ökade för varje gång jag rundade förbi dem.
Jag la märkte till att även de sakerna påverkade mitt tinnitus.
Inte direkt kanske, men genom loopen av stress.
Så jag började göra något väldigt enkelt.
Jag började ta hand om dem.
En i taget.
Behövde inte bli perfekt.
Men jag gjorde det konsekvent.
Och för varje liten sak som blev gjord kände jag hur kroppen slappnade av och tyngden av belastning lättade.
För mig blev det ytterligare ett sätt att hjälpa nervsystemet att känna lugn och finna trygghet.
För ibland handlar läkning inte bara om de stora genombrotten.
Ibland är det fullt tillräckligt att vika en väntande tvätt eller skicka det där mailet som känts jobbigt att författa.
