Under lång tid kämpade jag mot mitt tinnitus.
Jag ville bli av med det.
Kontrollera det.
Tysta det.
Fly från det.
Men ju mer jag kämpade, desto större plats verkade det få.
Till slut började något förändras.
Jag började se på det på ett annat sätt.
Inte som en fiende.
Utan som en signal.
Som kroppens sätt att tala om för mig att något blivit för mycket.
För höga ljud.
För mycket stress.
För lite återhämtning.
När jag började möta tinnituset med respekt istället för rädsla hände något oväntat.
Jag blev mindre fixerad vid det.
Och då började det också förlora sin makt över mig.
Acceptans betyder inte att man måste tycka om tinnituset.
Det betyder inte att man ger upp.
Det betyder att man slutar leva i ständig kamp mot det som redan finns.
Och i den acceptansen fann jag något jag stundtals trodde att jag hade förlorat för alltid.
Lusten och orken att leva.
