Det är svårt att beskriva tinnitus för någon som aldrig upplevt det.
För hur förklarar man ett ljud som aldrig stängs av, som är osynligt för omgivningen men ytterst närvarande för den som lider av det?
Hur beskriver man känslan av att vakna på natten i panik, övertygad om att ett brandalarm gått igång — och sedan inse att ljudet kommer inifrån en själv?
Efter ljudskadan förändrades hela min vardag.
Jag sov dåligt. Jag blev extremt ljudkänslig. Jag tappade koncentrationen och kunde inte hålla kvar tankar i huvudet.
Att göra saker som krävde min uppmärksamhet var en utmaning. Bara att handla och komma ihåg vad det var jag skulle köpa var svårt. Likaså att läsa en text och fånga upp vad den handlade om, eller hålla konversationer vid liv utan att tappa tråden och därmed framstå som ointresserad. Det var som att all hjärnkapacitet var upptagen av tinnitusljudet.
Och det skrämde mig.
Känslan av att inte längre fungera som vanligt. Att inte känna igen mig själv.
Människor omkring mig märkte att något hade förändrats. Mina närmaste allra mest. Min man som levde med mig och upplevde det på nära håll blev orolig och bekymrad, och mina barn och barnbarn såg och påverkades också av förändringen.
Bland det svåraste är att det inte syns på utsidan hur mycket energi som går åt till att försöka hantera ett ständigt ljud. Hur mycket kraft som krävs för att försöka agera normalt, vara närvarande, hålla fokus och bara ta sig igenom en vanlig dag.
Men trots allt det utmanande har jag också, under resans gång, lärt mig mycket om mig själv genom tinnituset.
Det har fått mig att än mer än förut lyssna på kroppens signaler och förstå hur den är kopplad till hela mig och responderar på både tankar, känslor, stress och överbelastning.
För det är jag enormt tacksam.
