När tinnitus kom in i mitt liv gjorde jag det som de flesta gör.
Jag började leta efter hjälp för att bli av med det.
Jag kontaktade sjukvården och fick träffa en öron-näsa-hals specialist, gick på informationsträff på Tinnitusklinik och träffade min audionom ( jag hade sedan tidigare hörapparater på grund av nedsatt hörsel) i hopp om att någon av dem skulle nicka betryggande och säga:
”Vi kan fixa det här.”
Istället fick jag höra något som många tinnitusdrabbade säkert känner igen sig i.
Att tinnitus sällan kan fixas bara så där. Att det oftast inte har någon enkel lösning att ta till och att det finns många olika orsaker till vad som skapar tinnitus.
Jag fick mycket information om hur tinnitus fungerar.
Hur hjärnan reagerar på ljudet. Hur stress och nervsystem påverkas och att tinnitus i sig inte är farligt.
Det var bra och viktig kunskap.
Men samtidigt, inget som fick mitt tinnitus att försvinna och att det sannolikt skulle stanna kvar.
Det var tungt att ta in.
Jag började känna mig uppgiven. Trött både mentalt och kroppsligt.
Innan jag drabbades av tinnitus mediterade jag mycket. Det var min källa till lugn, balans, att nå insikter och hämta kraft och energi ifrån. Efteråt fungerade det inte längre.
Det kändes som att ljudet rest en ogenomtränglig mur framför dörren till mitt inre rum och på så sätt stulit en del av mig.
Till slut orkade jag nästan inte längre leta efter lösningar.
Men min man fortsatte.
Han sökte vitt och brett efter olika sorters behandlingar, appar och andra hjälpmedel. Jag provade mycket. En del gav kortvarig lindring, men inget tog bort ljudet helt.
Idag ser jag ändå tillbaka på den perioden med tacksamhet.
För även om jag inte fann ett trollspö med magiska krafter att ta bort tinnitus, började jag sakta förstå något mycket viktigare.
Att vägen framåt kanske inte handlade om att bli fri från ljudet.
Utan mera om att hitta en acceptans till det.
