En iscensättning är ur ett SER-terapeutiskt perspektiv, ett återkommande återskapade av det förflutna i nuet, för att på så sätt få kontakt med känslor som ligger lagrade i kroppen och som pockar på att få bli uppmärksammade och förlösta. Känslor som stammar från tidigare smärtsamma upplevelser och som omedvetet styr vårt sätt att reagera, agera och uppleva i olika situationer i nuet.
Allt det som vi är med om i livet påverkar oss. Mer eller mindre. Ju mer traumatiskt en händelse är, desto djupare spår sätter den. Det innebär inte att det alltid är det mest uppenbara som är det mest traumatiska och som påverkar mest.
I en situation där t ex fysisk misshandel förekommer, är det oftast inte det fysiska slaget som skadar mest, utan chocken att någon vill en illa, och än värre sveket, om det är någon som man känner och litar på och kanske är beroende av och tycker om. Det är inte de fysiskt synliga såren som stannar kvar längst, utan de mer svåråtkomliga och svårdefinierbara i traumat. De som är kopplade till rädsla och psykiska smärta. Det är de som kommer till skada när övergreppet respektlöst struntar i ens integritet, forcerar ens fysiskt osynliga, men ändå i allra högsta grad verkliga skyddsmurar och oinbjudna tar sig in i ens privata och mest personliga sfär. Så långt in att det kränker och skadar ens allra innersta väsen…
Där inne hamnar det och i det kaos som uppstår, och som svar på den rädsla och obeskrivliga smärta som man känner, reser sig ens psykiska och fysiska försvar upp för att ta strid mot det onda.
Beroende på traumats karaktär och ens behov av skydd, ser dessa försvar olika ut. Ett barns behov av skydd är väldigt mycket mer omfattande än en vuxens, då dess förmåga att fysiskt och psykiskt kunna skydda sig själv från yttre hot, är betydligt mindre än en vuxens. Hur ett barns yttre skyddsnät ser ut, i form av trygga hållande föräldrar och/eller andra vuxna som finns där för barnets trygghet, är därför av yttersta vikt för hur traumat kommer påverka barnet och hur dess egna inre försvarsstrategier kommer att ta sig uttryck.
Som vuxen ser förutsättningarna att hantera ett trauma annorlunda ut än för ett barn. Det innebär inte per automatik att rädslan och smärtan som man känner som vuxen just i traumaögonblicket, är mindre än för ett barn, bara att man har andra förutsättningar och försvarstrategier att ta till i hanterandet av dem.
En försvarsstrategi för att hantera det ohanterbara, kan vara bortträngning och förnekelse av att det som hänt, har hänt. Ett annat kan vara ilska. Ett nytt, aggressivt sätt att se på världen och bemöta människor och händelser på. Ett tredje kan vara att man själv tar på sig skulden för det som har hänt.
Olika försvar, men med en gemensam uppgift att få en att rikta sitt fokus mot ett annat håll än att känna smärtan, att kapa vägen till den och på så sätt få en att akut överleva det hemska som man varit med om.
Vad innebär det då? Har försvaren förmågan att för all framtid helt koppla bort rädslan och smärtan som tillhör det specifika traumat, så att man aldrig mer behöver känna av dem?
Nej, det har de inte. Deras uppgift är som sagt att bryta kontakten till rädslan och smärtan, men också att hjälpa till att hålla dem på plats, gömda i kroppen och psyket. Det klarar de av tills dess att en ny, liknande händelse, eller en potentiellt liknande händelse, uppstår. Då reagerar försvaren instinktivt och sätter in alla de resurser som de vet behövdes första gången de fick till uppgift att skydda en från att känna just denna specifika smärta. Och detta sker inte bara vid detta tillfälle, utan vid varje fortsatt tillfälle som kroppen och psyket anser att försvaren är nödvändiga.
Det låter ju på ett vis både bra och tacksamt och det är det ju också till stor del. Men det faktum att försvaren inte kan skilja mellan rädsla och psykisk smärta igångsatt av en reell fara eller en inbillad eller potentiell sådan, gör att de också kan bli till hinder för en i de fall då situationen inte är så farlig som man instinktivt tror. Då hinner man helt enkelt inte skapa sig nya uppfattningar om situationen eller personen, innan försvaren är där för att ”rädda” en från att komma till skada. Det innebär att de i dessa fall istället för att hjälpa, stjälper ens möjligheter att komma vidare. Man blir fast i ett invant reaktionärt spår som är svårt att ta sig ur, då allt detta sker utan ens medvetna inblandning. På så vis kommer det oemotsagt att forma ens uppfattning om sig själv, påverka ens sätt att hantera sina egna behov och önskemål, och kanske också försvåra skapandet av framtida relationer.
Det som dessutom gör det hela än mer svårgreppbart, är att ju tidigare i livet ett trauma har skett, desto djupare och mer dolda fysiska och psykiska reaktionära spår har det skapat. Det som man tror är ens genuina läggning och sätt att vara, kan kanske egentligen vara reaktionen på ett mycket tidigt trauma i barndomen.
Detta låter kanske dystert och omöjligt att förändra, men det är det inte. I SER-terapi och med terapeuten till stöd, kan man börja utforska sina egna iscensättningar och inre reaktionära spår, tills dess att man förstår varifrån de kommer, hur de påverkar och vad man behöver göra för att inte längre omedvetet styras av dem.
